Striden kring arianismen på 300-talet e Kr.

I en predikan hållen i Konstantinopel på 380-talet klagade Gregorios av Nyssa över den religiösa anarkin bland sina trosfränder. "När man får växeln tillbaka från en butiksägare, vill han diskutera med en om Sonen är avlad eller ej. Frågar man om kvaliteten på brödet, svarar bagaren att Fadern är större än Sonen. Ber man tjänaren i badhuset att tappa upp badvattnet, kommer han att säga att Sonen skapades ur intet."

Den strid som Gregorios anspelar på är striden mellan arianerna och deras motståndare, som rasade under hela 300-talet och inte avgjordes förrän ett stycke in på 400-talet.

Och den försvann inte helt som religiös kraft förrän på 600-talet, och i olika skepnader har arianska tankar dykt upp inom den kristna kyrkan in i den nya tiden.

Upprinnelsen till detta krig inom kristendomen var att en kejsare som hette Diocletianus på 300 t var övertygad om att det romerska rikets svaghet berodde på den religiösa splittringen, och att man måste enas kring de klassiska gudarna. Men i stället för att ge sig på medlemmarna av den kristna kyrkan, koncentrerade han sig på ledarskapet. Präster och biskopar tvingades offra till de romerska gudarna och riskerade att fängslas om de vägrade, de heliga skrifterna skulle lämnas över för att brännas och så vidare. Men på många håll kunde de kristna ledarna klara sig undan genom att offra genom ombud eller muta de romerska tjänstemännen. Biskopsstolarna innehades vid det här laget ofta av betydande män i staten, som inte var beredda att offra sin ställning, än mindre sitt liv, i försvaret av den kristna tron. andra flydde ut i öknen utom räckhåll för den romerska ordningens upprätthållare.

Kyrkan splittrades i en radikal falang, som vägrade anpassa sig, och en moderat. Bland de radikala fanns flera som senare avrättades som kättare - Donatus, Melitius och Arius.

De hävdade att de korrupta präster som köpslagit med den romerska överheten hade förverkat sin rätt att handha de heliga sakramenten. Inledningsvis rörde det sig alltså inte om en konflikt på läro planet.

När Diocletianus av hälsoskäl tvingades avgå år 306, började en ny fas.

Konstantin valdes till västromersk kejsare, och Diocletianus medregent Galerius avblåste kampanjen mot de kristna år 311.

 Konstantin var lika övertygad som Diocletianus om att någon form av religiös enighet måste etableras inom det romerska riket, men var villig att ge den kristna kyrkan en chans.

I ediktet i Milano tillerkändes de kristna religionsfrihet, konfiskerad egendom skulle återställas och andra skador så långt möjligt gottgöras.

På det personliga planet var Konstantins relation till kristendomen mer komplicerad. Han tycks ha bekänt sig till solguden och lät inte döpa sig förrän på dödsbädden.

Efter ett decenniums strider stod Konstantin som ensam härskare över hela det romerska riket år 324. Vägen såg ut att vara banad för en fredlig spridning och etablering av kristendomen. Då kom rapporter om konflikter inom kyrkan i Alexandria. En övergång till kristendomen var tydligen inte den nyckel till religiös och politisk enighet som han hade hoppats.

Konflikten mellan biskop Alexander av Alexandria och prästen Arius hade sin upprinnelse under förföljelseåren. Arius hörde till dem som upprätthöll en klar skillnad mellan Gud och Jesus, i strid med dem som såg dem som olika uppenbarelser av en och samma substans. Det var han förvisso inte den förste att göra. Origenes, den största kristna auktoriteten under 200-talet, hävdade att både Sonen och Den Helige Ande var av gudomligt ursprung men stod på ett lägre plan än Fadern.

Konstantin sände sin förtrogne i lärofrågor, biskop Hosius av Cordoba, att undersöka saken. Hosius intervjuade Alexander; han träffade också huvudpersonen på den antiarianska sidan: Athanasios, i Alexandria.

Hosius slutsats var att någon enighet i trosfrågan inte gick att nå.

Både han och Konstantin ansåg att arianismen måste vika, därför att den andra falangen representerade auktoriteten inom kyrkan. Hosius kallade till ett möte med representanter för båda lägren i Antiokia. En utpräglat antiariansk text föredrogs, och alla biskopar utom tre ställde sig bakom. En av avvikarna var Eusebios , kyrkohistorikern,

Hosius exkommunicerade Eusebios, vilket sände chockvågor genom kyrkan.

Läget var inte stabiliserat med detta. Konstantin förstod att han måste samla till ett större kyrkomöte, som kom till stånd år 325 på hans eget residens i Nicea. Konstantin presiderade själv vid mötet. Mer än 250 delegater deltog, och Tanken med mötet var att en gång för alla etablera lugn inom kyrkan. arianska och antiarianska grupper skulle samlas kring en gemensam trosbekännelse, extremisterna rökas ut.

En kritisk tidpunkt var när Eusebios trädde inför mötet, föredrog sin trosbekännelse och begärde att åter få tillträde till gemenskapen.

Konstantin hade bara en invändning; han ville att Eusebios skulle lägga till ordet homoousios,

med innebörden att Fadern och Sonen är av samma väsen. Till allmän förvåning accepterade Eusebios och återinträdde i kyrkans hägn. Mötet såg ut att ha avlöpt väl; bred enighet var etablerad kring en text, och Konstantin förväntade sig att de olika fraktionerna nu skulle lägga ned vapnen och börja arbeta för gemensamma mål.

DETTA RESULERADE I DEN NICENSKA TROSBEKÄNNELSEN. 325

Så blev det inte. Före mötet i Nicea hade de olika grupperingarna diskuterat med varandra i relativt civiliserade former. Nu höjdes röstläget; Alexander och Athanasios jämställde sina motståndare med dem som korsfäst Jesus, det vill säga judarna. Ordvalet var ingen tillfällighet. Den östliga grenen låg närmare den klassiska judiska monoteismen, medan den västliga med Rom som var noga med att hålla avståndet. Striden gällde vad som skulle vara den kristna kyrkans centrum. Vid denna tid rådde det ingen tvekan om att det var kejsarens nya stad Konstantinopel, men i Rom bidade man sin tid.

Efter påstötningar från arianerna krävde Konstantin i ett brev till biskop Alexander att Arius skulle släppas in i gemenskapen igen. I det läget dog Alexander, och Athanasios kastade sig in i kampen om biskopsstolen. Athanasios snodde då åt sig den åtrådda platsen som biskop.

 Sin position upprätthöll han med hjälp av en maffialiknande organisation. villig att använda våld för att nå sina syften.

Antiarianen Athanasios hänsynslöshet låg honom dock i fatet. I mitten av 330-talet framfördes en lång rad anklagelser mot honom vid ett möte i Tyros. Efter en utredning avsätts han. Strax därefter visade han en ny sida av sin politiska begåvning - ett välutvecklat sinne för det teatraliska. Klädd i trasor kastade han sig för kejsarens fötter och begärde upprättelse. Arianerna kunde emellertid gå till motattack. Eusebios kunde bevisa att Athanasios hade konspirerat mot kejsaren; han hade i vittnens närvaro hotat att blockera spannmålsexporten från Egypten till Konstantinopel i syfte att destabilisera regimen. Konstantin dömde Athanasios till evig exil. 

Plötsligt var utgången av striden inte länge given. Arianerna hade initiativet.

år 337 dör Konstantin och öppnar åter vägen för Athanasios. Striden om biskopsstolarna utkämpas med våld. Det romerska riket delas mellan Konstantins söner, och sönderfall hotade. Men några år in på 350-talet var riket åter enat, med Konstantius som kejsare. Han lutade åt arianismen, och ville liksom sin far skapa enighet inom kyrkan kring en trosbekännelse.

niceokonstantinopoletanska.

Efter en lång rad möten antogs en ny, klart ariansk trosbekännelse vid 2 möten i Rimini och Seleucia år 359.

Den kristna kyrkan var nu ariansk.

Dvs sonen stod lägre än fadern.

Men än en gång skulle storpolitiken avgöra den teologiska striden. Konstantius dog och ersattes av särlingen Julianus, som försökte bryta den kristna dominansen. Så svängde pendeln ännu några gånger innan Teodosius blev kejsare i öst. Kristendomen gjordes nu till statsbärande religion i sin nicenska form, och en jakt på judar, arianer och andra kättare inleddes.

Doktrinen utvecklades av den så kallade kappadokiska skolan , Gregorios av Nyssa och Gregorios av Nazianzos. NY TROBEKÄNNELSE SKRIVS NU  i konstantinopel.   2 år 381 den Lösningen låg inte i någon ny tydlig formel,utan snarare i politisk otydlighet, som lämnade utrymme för privata variationer i tolkningen. Det viktiga var att markera avståndet till extrema och kätterska tolkningar.

Den kristna kyrkans kompromiss blev som bekant inte hållbar. Konkurrensen mellan Rom och Konstantinopel utvecklades till en öppen strid. ännu en gång i doktrinär skepnad men ytterst låg maktpolitiska motiv bakom. Och nya möten håll med tiden i efesos 431, chalcedon 451 konstantinopel 553 och 680,

På 700-talet slutade Rom att betala skatt till Konstantinopel, nytt möte i  nicea 787 .

och år 1054, bannlyste påven och patriarken ömsesidigt varandra.

Och år 1530 skriv den augsburgska bekännnelsetexten. Och idag använder vi i vår kyrka den apostoliska trosbek. Som bygger på den romerska dopbekännelsen.

Den athanasianska trosbekännelsen utgör tillsammans med de apostoliska och nicenska trosbekännelserna de tre 'huvudsymbola' som fungerar som grundläggande bekännelsetexter för katoliker, lutheraner och anglikaner.

Den apostoliska trosbekännelsen, även kallad apostolicum, utgör tillsammans med den nicenska trosbekännelsen två 'huvudsymbola' som fungerar som grundläggande bekännelsetexter för samtliga de stora kristna kyrkorna. Dvs katoliker, ortodoxa, lutheraner, reformerta och anglikaner. Trosartiklarna. När man talar om första, andra och tredje trosartikeln, t.ex i teologiska texter så syftar det på endera av de tre delar som utgör den apostoliska trosbekännelsen. Därav siffermarkeringarna inom parantes. Första trosartikeln (1), andra (2) och tredje (3).

Den augsburgska bekännelsen är den lutherska reformationens mest centrala text. Den framlades vid riksdagen i Augsburg 1530. Den första officiella upplagan, Editio princeps, kom ut året efter.  Den var skriven på latin.

Genom beslut på Uppsala möte 1593 blev den första svenska översättningen av Editio princeps en konstituerande del av Svenska kyrkans bekännelse.
     I Confessio fidei, (Verbum, 1993) finns två översättningar av den augsburgska bekännelsen återgivna i två parallella spalter. Den ena är den översättning från latin till 1500-talssvenska som antogs vid Uppsala möte 1593. Den andra är den nutida översättning av Editio princeps som vanligtvis har använts inom Svenska kyrkan.

Den nicenska trosbekännelsen utgör tillsammans med den apostoliska trosbekännelsen, apostolicum, två 'huvudsymbola' som fungerar som grundläggande bekännelsetexter för samtliga de stora kristna kyrkorna. Dvs katoliker, ortodoxa, lutheraner, reformerta och anglikaner. Den kallas också den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Den antogs vid konciliet i Konstantinopel år 381.

Den athanasianska trosbekännelsen Avfattad mot arianerna

Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.
    Men detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom,
    i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet.
    En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes.
  Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.
    Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande.
    Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.
    Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande,
    och likväl icke tre eviga, utan en enda evig,
    såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.
    Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig,
    och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.
    Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud,
    och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre,
    och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.
    Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre,
    så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.
    Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född.
    Sonen är av Fadern allena - icke gjord eller skapad - utan född.
    Den Helige Ande är av Fadern och Sonen - icke gjord eller skapad eller född - utan utgående.
    Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste,
    utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora,
    så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.
    Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
    Men det är för den eviga saligheten nödvändigt att även fast tro, att vår Herre Jesus Kristus har blivit kött.
    Så är det en rätt tro att vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa. Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid, och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden.
    Helt och fullt Gud och helt och fullt människa med förnuftig själ och mänsklig kropp.
    Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen.
    Och ehuru han är Gud och människa, är han likväl icke två, utan en enda Kristus.
    Men en enda är han, icke så att den gudomliga naturen förvandlats till mänsklig, utan så att den mänskliga naturen antagits av Gud.
    En enda är han, icke så att naturerna sammanblandats, utan så att personen bildar enheten.
    Ty liksom den förnuftiga själen och kroppen bilda en enda människa, så utgöra Gud och människa en enda Kristus,
    vilken har lidit för vår frälsnings skull, nedstigit till dödsriket, uppstått från de döda, uppstigit till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall därifrån igenkomma till att döma levande och döda.
    Vid hans tillkommelse hava alla människor att uppstå med sina kroppar,
    och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar:
    Och de som gjort gott skola ingå i det eviga livet och de som gjort ont i den eviga elden.
    Detta är den allmänneliga kristna tron; den som icke troget och fast tror den, kan icke bliva salig.

Den apostoliska trosbekännelsen.

(1) Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.

(2) Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfru Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

(3) Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund,
syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse
och ett evigt liv.

Den romerska dopbekännelsen.

Ursprunget till den apostoliska trosbekännelsen. Vad gäller siffermarkeringarna inom parantes. 

(1) Jag tror på Gud Fader allsmäktig,

(2) Jag tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
född av den helige Ande och jungfrun Maria,
under Pontius Pilatus korsfäst och begraven,
på tredje dagen uppstånden igen från de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på Faderns högra sida,
därifrån igenkommande
till att döma levande och döda.

(3) Jag tror ock på den helige Ande,
en helig kyrka, syndernas förlåtelse,
och de dödas uppståndelse

Den nicenska trosbekännelsen.

Jag tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid,
Gud av Gud,
ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor
och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen
och tagit mandom genom
den Helige Ande av jungfru Maria
och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst
under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått,
efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen
och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet
till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den Helige Ande,
Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen
på honom som tillika
med Fadern och Sonen tillbedes och äras
och som har talat genom profeterna;

och på en enda, helig,
allmännelig och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop,
till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv.
Amen.

Kommentar: När det gäller de två orden  "och sonen” i strofen "som utgår från Fadern och Sonen" fanns de inte med i den trosbekännelse som antogs i Konstantinopel år 381.

Detta tillägg som kallas 'filoque' började användas på vissa håll i den västliga kyrkan under 500-talet.

Men det dröjde till början av 1000-talet innan den blev etablerad.

Detta tillägg blev en av anledningarna till den splittring av kyrkan som resulterade i den ortodoxa respektive katolska kyrkan.     

 Ekumeniska strävanden har gjort att katoliker och protestanter,

dvs de 'västliga' kyrkorna som använt filoquetillägget, alltmer har börjat använda den ursprungliga formuleringen där "och Sonen" är utelämnat.

När det gäller tillkomsthistoria och utveckling av den nicenska trosbekännelsen se Birger Gerhardsson och Per Erik Persson, Kyrkans bekännelsefråga, Liber, 1988, sid 113-120.
     Ljus av ljus, (red. Ola Sigurdson, Verbum, 1998), är en utläggning av kristen tro utifrån den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen.

Man använder där den ekumeniska nyöversättning vars tillkomst kort berörs på sidan 101. Den skiljer sig på två punkter.

Filoquetillägget "och Sonen" finns inte med.

I stället för 'Jag'-formen ovan är den skriven i dess ursprungliga

'Vi'-form. För att den intresserade ska kunna jämföra återges även denna översättning.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Visst finns det vissa olösta frågor ännu.   Church of the American Knights of the Ku Klux Klan, så heter den största och mest aktiva delen av KKK idag. Som namnet antyder så är kopplingarna till religion, närmare bestämt kristendomen många och st...

  Jesus ställer alla våra mänskliga värdeskalor på kant.   Han säger att målet för en människas liv inte är att bli uppmärksammad, utan att i stället tjäna och älska varandra. Och till sina grälsjuka lärjungar sa Jesus: "Jag är mitt ibla...

KATOLSKA KYRKANS HISTORISKA BAKGRUND:   På 300-talet delades det romerska imperiet i en västlig och en östlig del. Under samma århundrade blev kristendomen romersk statsreligion. De båda halvorna av det romerska imperiet var alltså kristna. På p...

Är religionen en viktig grund för våra etiska och moraliska värderingar?.   Men vem bestämmer vad som är rätt? Olika religioner har väl olika etik. Eller ? Kristen etik skiljer sig väl från muslimsk, judisk eller ateistisk etik? Och vilken ...

Att vara kristen I Bergspedikan klargör Jesus kärnan i kristendomens budskap. Här ger han en rad levnadsregler som är nyckeln till att människan ska kunna få frälsning. Vi finner också ett otaliga exempel på Jesu förmåga att bota människor med di...