Visst finns det vissa olösta frågor ännu.

Church of the American Knights of the Ku Klux Klan, så heter den största och mest aktiva delen av KKK idag. Som namnet antyder så är kopplingarna till religion, närmare bestämt kristendomen många och starka. Ku klux klan- värnar om den rena vita rasen. Bränner kors för att sprida kristi ljus i världen!

KKK säger sig försvara kristna moraliska värderingar.

Medlemmarna är till största del protestanter, metodister eller baptister i botten. Hela tiden har de spelat på just dessa kristna värderingar hos folk för att få fler medlemmar. De har även velat profilera sig själva som de sista försvararna av den rena kristna tron.

De är antisemiter, de ger Judarna skulden för Jesus död och religiösa inslag i deras sammankomster förekommer ofta. Förutom de stora massmötena så hålls det inte organiserade möten typ gudstjänster.

så här förklarar de själva korsbränningen:”Från de heliga sidorna ur bibeln berättades historien om kavalleriets heliga kors. Korset är en symbol för uppoffring och kristen religion. Det gjordes heligt för närmare tvåtusen år sedan med lidande och blodet av 50 millioner martyrer som dog för den heliga tron. I varje klan står korset som en konstant påminnare om att Jesus Kristus är vårt ideal och hans läror är både heliga och oöverträffliga.
Detta gamla kors dränktes in i Jesu blod och transformerades till en symbol för tro, hopp och kärlek. Idag används det till att sammanföra de kristna styrkor mot de ökande härdarna av anti-kristna, anti-amerikanska och fientligt inställda gentemot den vita rasen.
Vi bränner kors för att symbolisera att Jesus är all världens ljus. Där det heliga ljust skiner ska ondska, förfall och mörker förträngas. Sanningens ljus driver bort ignorans och vidskepelse på samma sätt som eld förädlar guld och silver men förbränner träd och mark. Så med korsets eld förädlar vi våra syften och förbränner våra synder…..”

(fri översättning från  KKK: s hemsida).

Ni ska därför få ett litet etiskt dilemma att lösa under dagen.

Är det rätt att ytnyttja ondskans egna medel för att uppnå ett gott ändamål?

Några av er kanske har sett filmen schindlers list.

Den tyske affärsmannen Oskar Schindler ser sin chans att tjäna storkovan vid andra världskrigets början, genom att låna pengar till att starta upp en fabrik - av judar vilka inte har någon annan möjlighet att komma undan med livet i behåll. Schindler startar upp fabriken och låter judarna jobba i fabriken för en ersättning in natura. Så småningom börjar han få medkänsla för ”sina” anställda judar, och börjar använda sin förmögenhet till att rädda dem undan allehanda faror. Däribland den sadistiske koncentrationslägerchefen Amon Goeth

.
Schindlers förmågor att manipulera, bluffa och spela högt gjorde att han lyckades med den otroligt märkliga bedriften, att mitt i nazirikets hjärta och under flera års tid rädda över tusen judar från en säker död. Detta genom att hela tiden anställa mer och mer judar i sin fabrik. Samtidigt som fabriken aldrig lyckades producera något krigsmaterial till Tredje riket.

De judar som han räddade livet på kommer aldrig att glömma hans gärning.

Var det rätt eller fel att spela med i onskans spel för att rädda dessa människor.

Det är er sak att lösa. Inte min.

Striden kring arianismen på 300-talet e Kr.

I en predikan hållen i Konstantinopel på 380-talet klagade Gregorios av Nyssa över den religiösa anarkin bland sina trosfränder. "När man får växeln tillbaka från en butiksägare, vill han diskutera med en om Sonen är avlad eller ej. Frågar man om kvaliteten på brödet, svarar bagaren att Fadern är större än Sonen. Ber man tjänaren i badhuset att tappa upp badvattnet, kommer han att säga att Sonen skapades ur intet."

Den strid som Gregorios anspelar på är striden mellan arianerna och deras motståndare, som rasade under hela 300-talet och inte avgjordes förrän ett stycke in på 400-talet.

Och den försvann inte helt som religiös kraft förrän på 600-talet, och i olika skepnader har arianska tankar dykt upp inom den kristna kyrkan in i den nya tiden.

Upprinnelsen till detta krig inom kristendomen var att en kejsare som hette Diocletianus på 300 t var övertygad om att det romerska rikets svaghet berodde på den religiösa splittringen, och att man måste enas kring de klassiska gudarna. Men i stället för att ge sig på medlemmarna av den kristna kyrkan, koncentrerade han sig på ledarskapet. Präster och biskopar tvingades offra till de romerska gudarna och riskerade att fängslas om de vägrade, de heliga skrifterna skulle lämnas över för att brännas och så vidare. Men på många håll kunde de kristna ledarna klara sig undan genom att offra genom ombud eller muta de romerska tjänstemännen. Biskopsstolarna innehades vid det här laget ofta av betydande män i staten, som inte var beredda att offra sin ställning, än mindre sitt liv, i försvaret av den kristna tron. andra flydde ut i öknen utom räckhåll för den romerska ordningens upprätthållare.

 

Kyrkan splittrades i en radikal falang, som vägrade anpassa sig, och en moderat. Bland de radikala fanns flera som senare avrättades som kättare - Donatus, Melitius och Arius.

De hävdade att de korrupta präster som köpslagit med den romerska överheten hade förverkat sin rätt att handha de heliga sakramenten. Inledningsvis rörde det sig alltså inte om en konflikt på läro planet.

 

När Diocletianus av hälsoskäl tvingades avgå år 306, började en ny fas.

Konstantin valdes till västromersk kejsare, och Diocletianus medregent Galerius avblåste kampanjen mot de kristna år 311.

 Konstantin var lika övertygad som Diocletianus om att någon form av religiös enighet måste etableras inom det romerska riket, men var villig att ge den kristna kyrkan en chans.

I ediktet i Milano tillerkändes de kristna religionsfrihet, konfiskerad egendom skulle återställas och andra skador så långt möjligt gottgöras.

På det personliga planet var Konstantins relation till kristendomen mer komplicerad. Han tycks ha bekänt sig till solguden och lät inte döpa sig förrän på dödsbädden.

 

Efter ett decenniums strider stod Konstantin som ensam härskare över hela det romerska riket år 324. Vägen såg ut att vara banad för en fredlig spridning och etablering av kristendomen. Då kom rapporter om konflikter inom kyrkan i Alexandria. En övergång till kristendomen var tydligen inte den nyckel till religiös och politisk enighet som han hade hoppats.

 

Konflikten mellan biskop Alexander av Alexandria och prästen Arius hade sin upprinnelse under förföljelseåren. Arius hörde till dem som upprätthöll en klar skillnad mellan Gud och Jesus, i strid med dem som såg dem som olika uppenbarelser av en och samma substans. Det var han förvisso inte den förste att göra. Origenes, den största kristna auktoriteten under 200-talet, hävdade att både Sonen och Den Helige Ande var av gudomligt ursprung men stod på ett lägre plan än Fadern.

 

Konstantin sände sin förtrogne i lärofrågor, biskop Hosius av Cordoba, att undersöka saken. Hosius intervjuade Alexander; han träffade också huvudpersonen på den antiarianska sidan: Athanasios, i Alexandria.

Hosius slutsats var att någon enighet i trosfrågan inte gick att nå.

Både han och Konstantin ansåg att arianismen måste vika, därför att den andra falangen representerade auktoriteten inom kyrkan. Hosius kallade till ett möte med representanter för båda lägren i Antiokia. En utpräglat antiariansk text föredrogs, och alla biskopar utom tre ställde sig bakom. En av avvikarna var Eusebios , kyrkohistorikern,

Hosius exkommunicerade Eusebios, vilket sände chockvågor genom kyrkan.

 

Läget var inte stabiliserat med detta. Konstantin förstod att han måste samla till ett större kyrkomöte, som kom till stånd år 325 på hans eget residens i Nicea. Konstantin presiderade själv vid mötet. Mer än 250 delegater deltog, och Tanken med mötet var att en gång för alla etablera lugn inom kyrkan. arianska och antiarianska grupper skulle samlas kring en gemensam trosbekännelse, extremisterna rökas ut.

 

En kritisk tidpunkt var när Eusebios trädde inför mötet, föredrog sin trosbekännelse och begärde att åter få tillträde till gemenskapen.

Konstantin hade bara en invändning; han ville att Eusebios skulle lägga till ordet homoousios,

med innebörden att Fadern och Sonen är av samma väsen. Till allmän förvåning accepterade Eusebios och återinträdde i kyrkans hägn. Mötet såg ut att ha avlöpt väl; bred enighet var etablerad kring en text, och Konstantin förväntade sig att de olika fraktionerna nu skulle lägga ned vapnen och börja arbeta för gemensamma mål.

 

DETTA RESULERADE I DEN NICENSKA TROSBEKÄNNELSEN. 325

 

Så blev det inte. Före mötet i Nicea hade de olika grupperingarna diskuterat med varandra i relativt civiliserade former. Nu höjdes röstläget; Alexander och Athanasios jämställde sina motståndare med dem som korsfäst Jesus, det vill säga judarna. Ordvalet var ingen tillfällighet. Den östliga grenen låg närmare den klassiska judiska monoteismen, medan den västliga med Rom som var noga med att hålla avståndet. Striden gällde vad som skulle vara den kristna kyrkans centrum. Vid denna tid rådde det ingen tvekan om att det var kejsarens nya stad Konstantinopel, men i Rom bidade man sin tid.

 

Efter påstötningar från arianerna krävde Konstantin i ett brev till biskop Alexander att Arius skulle släppas in i gemenskapen igen. I det läget dog Alexander, och Athanasios kastade sig in i kampen om biskopsstolen. Athanasios snodde då åt sig den åtrådda platsen som biskop.

 Sin position upprätthöll han med hjälp av en maffialiknande organisation. villig att använda våld för att nå sina syften.

 

Antiarianen Athanasios hänsynslöshet låg honom dock i fatet. I mitten av 330-talet framfördes en lång rad anklagelser mot honom vid ett möte i Tyros. Efter en utredning avsätts han. Strax därefter visade han en ny sida av sin politiska begåvning - ett välutvecklat sinne för det teatraliska. Klädd i trasor kastade han sig för kejsarens fötter och begärde upprättelse. Arianerna kunde emellertid gå till motattack. Eusebios kunde bevisa att Athanasios hade konspirerat mot kejsaren; han hade i vittnens närvaro hotat att blockera spannmålsexporten från Egypten till Konstantinopel i syfte att destabilisera regimen. Konstantin dömde Athanasios till evig exil. 

 

Plötsligt var utgången av striden inte länge given. Arianerna hade initiativet.

år 337 dör Konstantin och öppnar åter vägen för Athanasios. Striden om biskopsstolarna utkämpas med våld. Det romerska riket delas mellan Konstantins söner, och sönderfall hotade. Men några år in på 350-talet var riket åter enat, med Konstantius som kejsare. Han lutade åt arianismen, och ville liksom sin far skapa enighet inom kyrkan kring en trosbekännelse.

niceokonstantinopoletanska.

Efter en lång rad möten antogs en ny, klart ariansk trosbekännelse vid 2 möten i Rimini och Seleucia år 359.

Den kristna kyrkan var nu ariansk.

Dvs sonen stod lägre än fadern.

 

Men än en gång skulle storpolitiken avgöra den teologiska striden. Konstantius dog och ersattes av särlingen Julianus, som försökte bryta den kristna dominansen. Så svängde pendeln ännu några gånger innan Teodosius blev kejsare i öst. Kristendomen gjordes nu till statsbärande religion i sin nicenska form, och en jakt på judar, arianer och andra kättare inleddes.

Doktrinen utvecklades av den så kallade kappadokiska skolan , Gregorios av Nyssa och Gregorios av Nazianzos. NY TROBEKÄNNELSE SKRIVS NU  i konstantinopel.   2 år 381 den Lösningen låg inte i någon ny tydlig formel,utan snarare i politisk otydlighet, som lämnade utrymme för privata variationer i tolkningen. Det viktiga var att markera avståndet till extrema och kätterska tolkningar.

Den kristna kyrkans kompromiss blev som bekant inte hållbar. Konkurrensen mellan Rom och Konstantinopel utvecklades till en öppen strid. ännu en gång i doktrinär skepnad men ytterst låg maktpolitiska motiv bakom. Och nya möten håll med tiden i efesos 431, chalcedon 451 konstantinopel 553 och 680,

På 700-talet slutade Rom att betala skatt till Konstantinopel, nytt möte i  nicea 787 .

och år 1054, bannlyste påven och patriarken ömsesidigt varandra.

Och år 1530 skriv den augsburgska bekännnelsetexten. Och idag använder vi i vår kyrka den apostoliska trosbek. Som bygger på den romerska dopbekännelsen.

 

Den athanasianska trosbekännelsen utgör tillsammans med de apostoliska och nicenska trosbekännelserna de tre 'huvudsymbola' som fungerar som grundläggande bekännelsetexter för katoliker, lutheraner och anglikaner.

Den apostoliska trosbekännelsen, även kallad apostolicum, utgör tillsammans med den nicenska trosbekännelsen två 'huvudsymbola' som fungerar som grundläggande bekännelsetexter för samtliga de stora kristna kyrkorna. Dvs katoliker, ortodoxa, lutheraner, reformerta och anglikaner. Trosartiklarna. När man talar om första, andra och tredje trosartikeln, t.ex i teologiska texter så syftar det på endera av de tre delar som utgör den apostoliska trosbekännelsen. Därav siffermarkeringarna inom parantes. Första trosartikeln (1), andra (2) och tredje (3).

Den augsburgska bekännelsen är den lutherska reformationens mest centrala text. Den framlades vid riksdagen i Augsburg 1530. Den första officiella upplagan, Editio princeps, kom ut året efter.  Den var skriven på latin.

Genom beslut på Uppsala möte 1593 blev den första svenska översättningen av Editio princeps en konstituerande del av Svenska kyrkans bekännelse.
     I Confessio fidei, (Verbum, 1993) finns två översättningar av den augsburgska bekännelsen återgivna i två parallella spalter. Den ena är den översättning från latin till 1500-talssvenska som antogs vid Uppsala möte 1593. Den andra är den nutida översättning av Editio princeps som vanligtvis har använts inom Svenska kyrkan.

Den nicenska trosbekännelsen utgör tillsammans med den apostoliska trosbekännelsen, apostolicum, två 'huvudsymbola' som fungerar som grundläggande bekännelsetexter för samtliga de stora kristna kyrkorna. Dvs katoliker, ortodoxa, lutheraner, reformerta och anglikaner. Den kallas också den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Den antogs vid konciliet i Konstantinopel år 381.

Den athanasianska trosbekännelsen Avfattad mot arianerna

Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.
    Men detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom,
    i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet.
    En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes.
  Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.
    Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande.
    Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.
    Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande,
    och likväl icke tre eviga, utan en enda evig,
    såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.
    Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig,
    och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.
    Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud,
    och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre,
    och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.
    Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre,
    så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.
    Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född.
    Sonen är av Fadern allena - icke gjord eller skapad - utan född.
    Den Helige Ande är av Fadern och Sonen - icke gjord eller skapad eller född - utan utgående.
    Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste,
    utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora,
    så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.
    Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
    Men det är för den eviga saligheten nödvändigt att även fast tro, att vår Herre Jesus Kristus har blivit kött.
    Så är det en rätt tro att vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa. Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid, och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden.
    Helt och fullt Gud och helt och fullt människa med förnuftig själ och mänsklig kropp.
    Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen.
    Och ehuru han är Gud och människa, är han likväl icke två, utan en enda Kristus.
    Men en enda är han, icke så att den gudomliga naturen förvandlats till mänsklig, utan så att den mänskliga naturen antagits av Gud.
    En enda är han, icke så att naturerna sammanblandats, utan så att personen bildar enheten.
    Ty liksom den förnuftiga själen och kroppen bilda en enda människa, så utgöra Gud och människa en enda Kristus,
    vilken har lidit för vår frälsnings skull, nedstigit till dödsriket, uppstått från de döda, uppstigit till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall därifrån igenkomma till att döma levande och döda.
    Vid hans tillkommelse hava alla människor att uppstå med sina kroppar,
    och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar:
    Och de som gjort gott skola ingå i det eviga livet och de som gjort ont i den eviga elden.
    Detta är den allmänneliga kristna tron; den som icke troget och fast tror den, kan icke bliva salig.

Den apostoliska trosbekännelsen.

(1) Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.

(2) Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfru Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

(3) Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund,
syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse
och ett evigt liv.

 

Den romerska dopbekännelsen.

Ursprunget till den apostoliska trosbekännelsen. Vad gäller siffermarkeringarna inom parantes. 

(1) Jag tror på Gud Fader allsmäktig,

(2) Jag tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
född av den helige Ande och jungfrun Maria,
under Pontius Pilatus korsfäst och begraven,
på tredje dagen uppstånden igen från de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på Faderns högra sida,
därifrån igenkommande
till att döma levande och döda.

(3) Jag tror ock på den helige Ande,
en helig kyrka, syndernas förlåtelse,
och de dödas uppståndelse

Den nicenska trosbekännelsen.

Jag tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid,
Gud av Gud,
ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor
och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen
och tagit mandom genom
den Helige Ande av jungfru Maria
och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst
under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått,
efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen
och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet
till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den Helige Ande,
Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen
på honom som tillika
med Fadern och Sonen tillbedes och äras
och som har talat genom profeterna;

och på en enda, helig,
allmännelig och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop,
till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv.
Amen.

Kommentar: När det gäller de två orden  "och sonen” i strofen "som utgår från Fadern och Sonen" fanns de inte med i den trosbekännelse som antogs i Konstantinopel år 381.

Detta tillägg som kallas 'filoque' började användas på vissa håll i den västliga kyrkan under 500-talet.

Men det dröjde till början av 1000-talet innan den blev etablerad.

Detta tillägg blev en av anledningarna till den splittring av kyrkan som resulterade i den ortodoxa respektive katolska kyrkan.     

 Ekumeniska strävanden har gjort att katoliker och protestanter,

dvs de 'västliga' kyrkorna som använt filoquetillägget, alltmer har börjat använda den ursprungliga formuleringen där "och Sonen" är utelämnat.

När det gäller tillkomsthistoria och utveckling av den nicenska trosbekännelsen se Birger Gerhardsson och Per Erik Persson, Kyrkans bekännelsefråga, Liber, 1988, sid 113-120.
     Ljus av ljus, (red. Ola Sigurdson, Verbum, 1998), är en utläggning av kristen tro utifrån den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen.

Man använder där den ekumeniska nyöversättning vars tillkomst kort berörs på sidan 101. Den skiljer sig på två punkter.

Filoquetillägget "och Sonen" finns inte med.

I stället för 'Jag'-formen ovan är den skriven i dess ursprungliga

'Vi'-form. För att den intresserade ska kunna jämföra återges även denna översättning.  

Jesus ställer alla våra mänskliga värdeskalor på kant.

Han säger att målet för en människas liv

inte är att bli uppmärksammad,

utan att i stället tjäna och älska varandra.

Och till sina grälsjuka lärjungar sa Jesus: "Jag är mitt ibland er som tjänare."

Mao, vill ni bli stora, förmögna och uppskattade i denna världens ögon har ni hamnat i fel sällskap.

'Hos mig gäller andra regler.

Väljer du en annan väg får du slåss för dig själv på denna världens villkor.

Du kanske ser ut att lyckas - men förlorar ändå allt

"för där din skatt är där kommer också ditt hjärta att vara."'

Den som häver sig fram och försöker ta för sig,

kommer att förlora allt,

medan den som ger av sig själv

blir uppfylld av det verkliga livet.

Och tänk att det inte hänt någonting på 2000 år.

För vår tid problem är ju precis detta,

vi frestas att tro att vi är något förmer än andra.

Att vi med stöd och hjälp av vår världsliga titel

äger rätt att trampa ned och gå över andra för nå ännu lite högre och kanske, kanske för ett kort ögonblick

få njuta av den där speciella känslan av att äga makt över en annan människa. Men det är inte så vi är skapade att leva.

Vi är inte satta till denna världen för att ställa oss själva i centrum.

Vi är ju skapade för att tjäna varandra.

Och det är först när vi ser oss själva som de andras nästa,

och ger av oss själva för att upphöja vår medmänniska,

som vi kan ana meningen med livet,

För det är först då vi tömt vårt innersta på all egenkärlek,

girighet och makthunger,

Som vi kan uppfyllas av medmänsklighet, generositet och ödmjukhet.

Jesus visade oss genom sitt eget liv hur han vill att vi skall leva idag. Han som ägde all makt i himmel och på jorden,

och borde kommit som en mäktigt konung med krona och svärd

för att ta herraväldet över sin skapelse, kom istället som en ödmjuk tjänare.

Han ställde sig på de svagas sida och han delade deras villkor.

Han levde som en flykting, han var hemlös och sparade ingenting åt sig själv.

Han umgicks med dem som de besuttna föraktade och han delade sitt bröd med den fattige.

Han rörde sig i samhällets bottenskikt och bokstavligen vadade fram i mänsklig nöd.

Och han sa "Följ mig" och "lär av mig" och "ni skall få se himmelen öppen."

Och det erbjudandet gäller än idag.

För alla dem som är beredda att släppa taget om makten, och istället börja se på sin nästa med andra ögon.

För dem som är beredda att ge av sig själva, sin tid och sitt överflöd.

Och för alla dem som är beredda att ödmjukt bära sina medmänniskors bördor.

Erbjudandet gäller tyvärr bara för dem, men det är också ett erbjudande om ett nytt liv, tillsammans med honom.

Och för dem som vågar och vill prova den nya vägen säjer jag,

Se dig omkring – vägen till ditt nya liv börjar precis där du står

Det finns många som behöver just dig. 

KATOLSKA KYRKANS HISTORISKA BAKGRUND:

På 300-talet delades det romerska imperiet i en västlig och en östlig del.

Under samma århundrade blev kristendomen romersk statsreligion. De båda halvorna av det romerska imperiet var alltså kristna. På papperet var de båda kyrkorna också enade, men i praktiken gled de stadigt isär från varandra.

Den östra delen kom att styras från Konstantinopel och den västra från Rom.

De båda kyrkornas maktställning berodde i mycket på de stater de fungerade inom. Från ungefär 300-talet till 700-talet var Östrom en mäktig stormakt och då dominerade också den östra, ortodoxa, kyrkan. Men från 700-talet, då Frankerriket och påven i Rom gick samman, blev den västra, katolska, den mäktigaste i Europa.

Den ortodoxa kyrkan skakades tidigt av inre strider. Den katolska kyrkan hade däremot en för tiden effektiv organisation. 

Under 300 talet började man använda titeln påve, vilket betyder fader.

Påven blev nu den romersk-katolska kyrkans andliga överhuvud och man införde senare en ofelbarhetsdogm som innebar att påvens svar då han uttalade sig i specifika trosfrågor skulle betraktas som absolut och ofelbart.

Till sin hjälp hade påven ett råd av kardinaler. Kontrollen över de kristna länderna utövades genom biskoparna som ansvarade för sina stift. Under biskoparna löd sedan präster av olika slag, de flesta - och viktigaste för kontrollen av människorna - var församlingsprästerna ute i bygderna.

Den katolska kyrkan samlade på sig väldiga egendomar runt om i Europa. Bidragande till detta var tron att människans själ efter döden var tvungen att vistas i skärselden, en inrättning där själarna renas från sina synder under olidliga plågor. Genom att testamentera jord och andra egendomar till kyrkan kunde tiden i skärselden förkortas.

Liksom i de flesta religioner är en av de viktigare ingredienserna i den kristna tron att den ska spridas till allt fler människor. Missionsverksamheten blev därför tidigt av stor betydelse. Hedningarna kunde omvändas genom att enstaka missionärer med ett litet följe sändes iväg för att predika den kristna trons fördelar. Det var en sådan mission som Ansgar - med klent resultat - genomförde på Birka omkring år 830. Ansgar sändes ut från Hamburgs stift, där han senare blev biskop, men ursprungligen kom han från ett kloster i norra Frankrike. Klostren var en annan mycket viktig del i missionsverksamheten och de växte fram över hela Europa. De var inte bara viktiga för att sprida kristendomen, utan också för andra mer jordnära kunskaper. Många kloster lades i otillgängliga och glesbebyggda områden som odlades upp. De fungerade på så sätt som mönsterjordbruk där lokalbefolkningen kunde lära sig effektivare brukningsmetoder. Klostren fungerade också som kulturcentra där de antika författarnas böcker lästes, tolkades och bevarades åt eftervärlden.

Kampen mellan kejsare och påve

När Frankerriket och katolska kyrkan gick samman på 700-talet såg frankerkungen Pippin den lille till att den katolska kyrkan fick land i mellersta Italien så att Kyrkostaten kunde upprättas.

Att det sedan var påven som sänkte ned kejsarkronan på Karl den stores huvud år 800 skulle komma att få stor betydelse under lång tid framåt. Påvens roll vid Karl den stores kröningen kunde ses som ett tecken på påvedömets och Frankerrikets allians.

Men redan under Karl den stores levnad uppstod gnissel i samarbetet. Den stora frågan var hur makten skulle vara fördelad mellan kyrka och stat. Påvarna hävdade att kyrkan inte bara skulle styra över religiösa frågor, utan också över världsliga ting - som att godkänna kejsare. Karl den store motsatte sig naturligtvis dessa krav och krävde dessutom inflytande över kyrkan, som t ex då det gällde att utnämna biskopar. När det var dags för sonen, Ludvig den fromme, att krönas 813 satte denne själv på sig kronan för att visa vem som bestämde. Den långa följetongen om maktkampen mellan kejsarmakt och påvemakt hade inletts på allvar.

Påvarnas krav på makt över världsliga områden byggde bl.a på teologen Augustinus läror från 400-talet. Augustinus beskrev i sin bok Om Gudsstaten hur människan måste sträva bort från Djävulsstaten mot Gudsstaten. Kungar och kejsare skulle arbeta med att få människorna med sig mot Gudsstaten, men den högsta ledningen skulle ligga hos kyrkan.

När Frankerriket föll sönder på 800-talet förmådde den katolska kyrkan inte att behålla sin mäktiga ställning. Den drogs in i den ena stridigheten efter den andra och påvar som knappast hade kyrkans bästa för ögonen tillsattes av furstar och kungar som på så sätt ville stärka sin egen makt. Ämbetena i kyrkan gick ofta till den som kunde betala bäst, och inte till den dugligaste.

Inom kyrkan själv, eller rättare sagt inom klosterrörelsen, fanns en medvetenhet om att katolska kyrkan behövde reformeras för att inte gå under. Ett program för hur detta skulle gå till slogs fast i klostret i Cluny i Frankrike. I Cluny, som blev en betydelsefull maktfaktor under 1000-talet, framfördes krav på att kyrkliga tjänster inte skulle få säljas, att makthavare utanför kyrkan inte skulle ha rätt att överhuvudtaget tillsätta tjänster inom kyrkan och att präster skulle leva i celibat, d v s vara ogifta. På 1000-talet började också de tyska kejsarna att intressera sig för frågan om kyrkans organisation. Men istället för att kyrkan reformerades drogs kejsarmakt och kyrkan in i en ännu djupare strid som skulle vara i flera hundra år. I denna s k investiturstrid stödde biskoparna kejsarna, medan stormännen runt kejsaren stödde påven.

Striden mellan påvemakt och kejsarmakt slutade med kaos i Tyskland under 1200-talet. Karl den stores och Otto den stores enande arbeten skulle inte få någon efterföljare i Tyskland förrän under 1800-talet. Många har ställt sig frågan varför de tyska kejsarna skulle blanda sig i händelserna i Italien. Förklaringen till detta finns antagligen i tanken på ett imperium av klassisk romerskt slag. Ett sådant imperium behövde behärska Italien och framför allt Rom. Också den katolska kyrkan skadades svårt av striderna. Under långa perioder var det inte bara en utan två eller tre påvar som stred och kastade förbannelser över varandra.

 

DEN IKONOKLASTISKA STRIDEN SPLITTRAR KYRKAN.

Ikonmåleriet uppträdde i det bysantinska imperiet - det kristna imperiet av den hellenistiska östern som sträcker sig mellan åren 330 - 1453 - som en fullt utvecklad och vitt spridd sätt att måla ca år 500. 

Ikonmåleriet är en ursprunglig, högt stiliserad konst,  som tagit form från klassisk grekisk konst och från hellenistisk konst från Egypten, likväl från andra konsttraditioner, speciellt från Syrien.

Det var den kristna tron som tjänade som grundprincip vid utvecklandet av det bysantinska ikonmåleriet.

Bland de första kristnas bilder finns tex. fisken. Här har begynnelsebokstäverna i de grekiska orden för Jesus Kristus guds son frälsare utgjort grunden.

Under de första kristnas tid fungerade denna symbol som de kristnas igenkänningstecken.

Ett hemligt tecken som endast de invigda kände till innebörden i.

De som kände till symbolens innebörd kunde foga samman sin vetskap med bilden och så känna igen sin trosfrände. Osynligt och synligt går hand i hand.

Från denna tid , ca. år 100, är också de kristna underjordiska begravningstunnlar  som kallades för katakomber, med enklare  bilder. De var inte förklarade utan kunde förstås enbart av dem som invigts i de kristna mysterierna.

Motiven är hämtade från begravningsriten, tron på uppståndelsen och livet med Kristus.

Där fanns också målningar av Jungfru Maria och andra helgongestalter.

Och i Duroeuropos i norra Mesopotamien har man funnit en kristen gudstjänstlokal och en judisk synagoga från 245. Dessa var prydda med väggmålningar, sk. Muralmålningar, med bibliska motiv.

Stilen på de målningar som återfanns i den kristna gudstjänstlokalen skiljde sig markant från de målningar man funnit i katakomberna i avseende på stil, teknik och motiv.

Dessa nyfunna målningar utgör ett slags förelöpare till den ovan nämnda bysantinska ikonkonsten.

Syftet med den kristna konsten var att fungera uppbyggande för de redan övertygade,  de invigda och döpta.

Ikonkonsten kom sedermera att utvecklas inom klosterväsendet.

På 300-700 talet hade ikonmåleriet sin blomstringstid både teologiskt och konstnärligt. Ikonen var inte längre bara en bild utan främst ett bevis på och en påminnelse om Guds närvaro och de heliga som gått bort.

Under Justianus den store, som härskade i det Bysantinska riket under 40 år (527-565) , blomstrade det bysantinska ikonmåleriet. Det fortsatte sedan att blomstra fram till utbrottet av Ikonoklasmen år 726.

Leo III kejsare av det bysantinska riket Östrom, utfärdade år 730 ett förbud mot ikonerna. Detta stod fast till år 843.

Detta officiella fördömande av heliga Ikoner ledde till en intensiv förstörelse av ikoner och rättsförande av de som målat och använt ikoner.

Bilderna förstördes, al-frescomålningar och mosaiker kalkades över och textiler brändes. Under näste kejsare Leo IV fortsatte ikonoklasmen.

Att Leo III och hans efterträdare förbjöd ikonerna var ett politiskt grundat beslut med likriktning och enighet som mål.

De arabisk-muslimska angreppen hade varit mycket framgångsrika och orsaken till dessa framgångar lär Leo III ha sett i att de kristna hemfallit åt avgudadyrkan genom att tillbedja ikonerna. Men ikonfrågan var även en inom kyrklig angelägenhet, en teologisk fråga. Kyrkans inre splittring i ikonfrågan gällde två saker:

1. möjligheten att avbilda det gudomliga.
2. Hur avbildningarna skulle betraktas , dvs. deras representationsaspekt.

Ikonoklasterna hävdade med hänvisning till koncilierna i Efesos 431 och Kalcedon 451 att ikonmåleriet inte kan accepteras eftersom en målad bild är begränsad i så motto att den bara kan visa Kristi mänskliga yttre gestalt, vilket skulle leda till nestorianism och om bilden påstås vara en äkta bild av Gud så är det ett sätt att säga att Gud är begränsad och beskrivbar och underordnad kroppen.

(Se judiskt bildförbud nedan)

Ikonoklasternas anklagelser gick ut på att vördandet av ikonerna inte var något annat än ren och skär avgudadyrkan. Ikonodulernas svar formulerades i medvetande om GT’s bildförbud och med hjälp av illustrationer från det profana och hedniska livet .

Från 843, då kyrkan segrade, blev ikonerna återinförda och brukades fram till 1453. Denna tid var en blomstringsperiod för ikonmåleriet.

Under denna andra period av bysantinsk ikonmåleri, blev dess främsta arketyper formade, och sättet att smycka kyrkorna med ikoner blev etablerat.

Den bysantinska ikontraditionen förblev mycket levande under tiden av turkiskt styre,. (det ottomanska riket) och ett stort antal mästerverk, både ikoner målade på trä och väggmålningar blev till, speciellt på det Heliga Berget Athos, i Meteora samt i Kastoria i norra Grekland.  Efter det grekiska befrielsekriget mot turkarna (1821-1828) övergavs tyvärr ikonmåleriet.

I Ryssland  skedde detta redan på 1700-talet. Det har dock blivit ett återupptagande av ikonmåleriet i bysantinska stil på senare tid.

I Grekland började det omkring 1930, huvudsakligen tack vare den välrenommerade ikonmålaren Photios Kontoglous (1895-1965 ) initiativ och oförtrutna arbete.

Denna ikonmåleriets pånyttfödelse har fortsatt och spridit sig i Europa, USA och på många andra ställen. En pånyttfödelse motsvarande den i Grekland har ägt rum i Rumänien och hos ryssar i förskingringen. Den bysantinsk konsten, som under många århundraden blev feltolkad och föraktad i Västeuropa, och även förringades inom de ortodoxa länderna, är nu väldigt uppskattad över hela världen.

Ikoner från denna tradition är efterfrågad överallt och de ortodoxa och även många  icke-ortodoxa dekorerar sina kyrkor med väggmålningar och ikonbilder med bysantinsk förebild.

 

Ikonmåleriets förespråkare bygger upp ett försvar i bildstriden .

Dessa ord är hämtade ur koncilliums uttalande om bilden i Kyrkan. Bilden (grek. eikon) var inte något nytt, utan hade en mycket lång historia, men i vida kretsar hade motståndet varit hårt, vilket det för övrigt fortfarande är i somliga grupper. Enligt dåtida kyrklig praxis gavs direktiv av detta slag endast i mycket omtvistade frågor. Ikonfrågan var en sådan, liksom frågan om hur man skulle fånga in Kristi person och natur i en formulerings om överensstämde med Ordet och traditionen  (dvs. den tolkning man förstått vara den rätta; ( lat. tradere: överlämna). Vid de tidigare koncilierna hade frågan om Kristi person och natur avhandlats (vilket resulterade i Niceno-Konstantinopolitanska trosbekännelsen,  "Nicaenum") och vid det sjunde mötet fastslogs att ikonerna har en viktig funktion i förkunnelsen och människans förnimmelse av det Kristur uppenbarar. Så påbjöds att Kyrkan ska använda "de vördnadsvärda och heliga ikonerna".

 

 

MOTSTÅNDARNAS ( ikonoklasternas) ARGUMENT.

Ikonoklasternas argument grundade sig i,

1.) Den gammaltestamentligt-judiska synen på religiösa bilder, "Du ska inte göra dig något beläte ...... ej heller tillbe sådana".

Detta gammaltestamentliga bildförbud gör det omöjligt att avbilda fadern.

2.) Islams inställning till religiösa bilder och

3.) Den Neo-platonska tvehågsenheten.=

Kyrklig tradition. Människan är Guds avbild;

Kristus är Gud i mänsklig gestalt.

JUDISK BILDSYN:

Som ett hinder för avgudadyrkan och sammanblandning med kananeisk religion och andra religioner gav Gud enl. 2 Mos.40:4  som det andra budet:

Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himlen eller av det nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden.

Du skall inte tillbe sådana , ej heller tjäna dem.

Gud går inte att förklara med bilder eller avbilda. Han är obegripbar, osynlig och alltför hög för att fatta.

Bildförbudet tycks gälla försök att bryta mot dessa grundtankar om Gud.

Ursprunget till bildförbudet är egentligen inte känt, möjligen var det från början riktat direkt mot kananeisk religion och kom sedan att överföras till att gälla även den judiska jahvekulten. Det finns inga belägg för någon utbredd judisk bildkult.

Det gammaltestamentliga bildförbudet tycks vara utan pardon. Människor får inte göra någon avbild och betrakta den som bärare av det gudomliga.

Ingen har skådat Gud, således är han osynlig för människor, ingen kan se Gud och leva. Vad gäller det gammaltestamentliga symbolspråket så är det nästan identiskt med nya testamentets, träd, vin, bröd, vatten och fader.

Men dessa beskrivningar är inte avsedda som avbildningar utan anger en aspekt , en egenskap eller ett förhållande till Gud. Det gammaltestamentliga bildförbudet är alltså inte ett generellt konstförbud, utan gäller försöken att göra representationer av Gud för att förväxling mellan skapelse och skapare inte ska ske.

Bildförbudet är också en avgränsning mot andra religioner.

IKONODULERNAS MOTARGUMENT.

Ikonförespråkarnas argumentation har delvis samma utgångspunkt som ikonmotståndarnas. Den gammaltestamentliga uppfattningen att Gud är osynlig till sitt väsen, att han inte är identisk med sin skapelse och ej heller får förväxlas med denna.

Men ikonförespråkaren menar att möjligheten att göra det osynliga synligt finns eftersom Gud har blivit synlig i mänsklig gestalt, i personen Jesus Kristus född av jungfru Maria i en känd by, Betlehem. Jesus gör Gud tydlig och till och med synlig.

Den som sett Jesus har sett Fadern!

Vid ett icke-ekumeniskt kyrkomöte i Trullos år 692 kom man fram till följande utsaga:

” i syfte att göra synligt för alla, även med hjälp av målarfärg, det som är fullkomligt, beslutar vi att hädanefter ska Kristus vår Gud avbildas i sin mänskliga gestalt istället för i lammets.”

Lammet som kristussymbol i konst och skrift var vid den här tiden mycket vanligt förekommande.

Enligt ortodox kyrklig tradition sker allt ikonmåleri som en uppfyllelse av Jesu löfte att lära lärjungarna allt genom den Helige Andes inspiration  (Joh. 16:12.)

Så fungerade alltså ikonen som ett komplement till evangelierna och helgonberättelserna. Man menade att Guds ord kunde nå människorna också genom ögonen.

Vi kan betrakta och ta del av det gudomligas synliga yttringar och människors trosföreställningar eftersom det blir närvarande framför oss nu genom ikonen.

Det faktum att ikonerna redan på urkyrkans tid fick plats som en organisk del i undervisningen, teologin och gudstjänsten utgjorde en viktig bas för det fortsatta arbetet att formulera argumenten för deras fortsatta delaktighet i kyrkans liv.

Gud skapade människan till sin avbild-eikon, och hon är synlig och avbildbar.

Det faktum att bibelns fortsatta framställning , dvs., efter skapelseberättelsen, talar om människans syndafall, avfall från Guds vilja, förändrar inte ikonteologins förutsättningar eftersom syndafallet enl. katolska kyrkan är ett passerat stadium. Något nytt och återupprättande har ju skett. Gud har blivit människa.

När Kristus avbildas är alltså porträttet ett efterföljande av Guds eget handlande.

Vi gör inte fel om vi gör en bild av den inkarnerade Guden som uppenbarat sig på jorden i köttet.

Kristi hypostas är en förening av gudomligt och mänskligt, det är vad koncilierna slagit fast som en precisering. Eftersom nu Kristus alltså var människa var han också avbildbar. Och eftersom hela Kristus är en oupplöslig enhet innesluts även Hans gudomliga natur i ikonen.

Ikonerna är bilder av Guds son som blev människa och visar på det sättet att det inte var symboliskt som Han antog mänsklig natur.

Här lägger man alltså tyngdpunkten i argumentationen på de yttre aspekterna hos Kristus och därför föreligger en risk för överbetoning av Hans mänskliga natur dvs. just det som ikonoklasterna menade var nestorianism, eftersom just dessa ståndpunkter drevs av Nestorius.

Johannes av Damaskus hävdade å sin sida på 700 t. att ikonen inte kan identifieras som identisk med den avbildade, men att den genom sin yttre likhet var delaktig i honom eftersom betraktarens tankar fogas samman med det hon ser, precis som alla porträtt leder tankarna till den det föreställer.

Och möjligheten att avbilda Kristus även efter Hans uppståndelse kvarstod därför enl. Johannes.

DEN ORTODOXA TRADITIONEN.

Inom den ortodoxa teologin är Gud absolut transcendent. Det finns alltså en distinktion mellan Guds ousia och Hans oikonomia och vi kan inte lära känna Guds väsen.

Människan kan med sitt förnuft inte erfara Guds helhet, vi kan endast uppleva Hans kraft.

Gud kan därför enl. den ortodoxa traditionen inte avbildas. Vilken bild skulle kunna motsvara den gudomlighet som är förbjuden att försöka återskapa enl. dekalogens andra bud.

Men, från den stund Kristus föddes av en beskrivbar moder blev det dock möjligt att beskriva Gud i form av Jesus avbild.

Denna beskrivbara uppenbarelseform i människogestalt  var enligt sjunde vatikan -konciliet en kontrast mot obeskrivbarhetens Gud.

Gud får inte avbildas för han är inte inkarnerad och är därmed osynlig och Orepresentativ.

Konciliemötet lade alltså tonvikten vid skillnaden mellan sonens representativa förmåga som Han hade genom sin inkarnation, och den absoluta omöjligheten att representera Fadern,.

”Men vi känner Fadern genom Sonen”. (Joh. 12:45 och Joh. 14:9.)

Den inkarnerade Sonen har visat sig för oss, liksom den Helige Anden i form av en duva och därför kan vi också avbilda dessa som Gud har visat oss.

Ortodoxa kyrkan har dock aldrig accepterat ikonmålningar där konstnären använt sig av modeller eller sin fantasi för att skapa nya avbilder i sin strävan att avbilda det gudomliga.

De senaste 500 åren har denna generella regel brutits vid ett flertal gånger, så för att undvika att detta problem uppstår på nytt låter man enbart använda sig av gamla ikoner som modeller.

Hur lik en ikon än är sin avbild så är det ingen ikon om inte personens helighet målas. Utan den skulle ikonen vara värdelös och vi skulle tex. då se Kristus avbildad med den otrognes ögon.

”De som fått ögon att se med” ,  skall dock se den gudomliga sidan.

De som såg Jesus med den seendes ögon såg således inte bara människan Jesus utan i honom såg de Fadern. På samma sätt förhåller det sig med ikonen.

Utan denna gudomliga aspekt kan man således inte avbild Kristus.

Vi kan ju inte beskriva världsliga saker utan att ha sett dem, hur ska vi då kunna beskriva Gud utan att ha upplevt hans gudomlighet.

Därför fanns det heller inga ikoner innan pingst då den Helige Anden kom med upplysningen till oss !

Därför måste alltså ikoner målas av från de gamla ikoner som först blev målade, de måste också stämma överens med skriften.

Den avbildades kropp skall pga. sin enhet med Gud vara målad på ett sätt som gör  att varje kroppsdel blir till ett upphöjande av Guds gärningar.

Den avbildade skall framställas på ett gudomligt, fridfullt och harmoniskt sätt.

Jesus själv målas tex. aldrig som lidande på korset, eftersom lidandet inom den ortodoxa traditionen inte är en del av Guds natur.

De grundar detta på 1 konungaboken 14:12.

På vissa ikoner kan man också se att tex. ögonen har målats särskilt klara, detta för att framhäva den andliga klarsynthet personen representerar.

Bysantinskt ikonmåleri är helig konst. Det är en konstart som är andlig i sitt väsen och avsikt. Den har sju funktioner:

1.Att förhöja kyrkans skönhet med en skönhet som är helig.

2.Att instruera oss om frågor tillhörande den Ortodoxa Kyrkans tro.

3.Att påminna oss om denna tro.

4.Att visa oss prototyperna, de heligas persongalleri som ikonen avbildar.

5.Att hjälpa oss att imitera dessa personers dygder.

6.Att hjälpa oss att transformera oss, att göra oss mer andliga.

7.Att tjäna som medel att vörda Gud och högakta hans Helgon.

Ikonmåleriet är heligt inte bara vad gäller motiven, utan även i fråga om innehållet och uttryckssättet. Det finns konst, som många av renässansmålerierna, som har religiösa motiv men är sekulariserade i sin uttrycksform, världsliga i anden. Bysantinsk helig konst har av Herbert Read, konstkritiker, blivit karaktäriserad som  "den renaste formen av konst som kristendomen har upplevt".

Ingen annan tradition eller skola i kristet måleri har motsvarat ikonmåleriet i  sin andlighet.

                                                KOMMENTAR:

Det har som synes funnits olika uppfattningar om ikonernas vara eller icke vara, och båda sidors argument har varit välgrundade.

Vad som är ”rätt” eller ”fel” är omöjligt att avgöra då det omöjligen kan existera några sådana fastställda regelverk för den personliga tron.

     

 

DEN KATOLSKA MÄSSAN:

Under min vistelse i Katalonien besökte jag förutom Catedral Basilica de Barcelona, bl.a en kyrka i Lloret de mar, en turistort ca. 7 mil från Barcelona, och kom lagom till mässan. Det kan förekomma stora lokala skillnader i mässordningen beroende på kulturella skillnader, men en ”standardmässa” följer i stora drag de nedan beskrivna momenten.

Mässan inleds med en syndabekännelse och bön om herrens barmhärtighet

Därefter följer ordets liturgi. Man kan fira mässa med eller utan predikan.

Man läser två eller tre texter varav minst en evangelietext.

( Den flerspråkiga mässa jag besökte i Lloret firades utan predikan.)

Prästen kysser evangelietexten och vid högtidliga tillfällen berökes den även med rökelse. Man bär texten i procession ledsagad av ljus och under själva läsningen förekommer både böner och lovsånger.

Församlingen är alltid mycket aktiv under gudstjänsten, de sjunger med i både kyrie, gloria, credo, sanktus och agnus dei. Detta är alltså inte enbart prästens uppgift.

Hela kyrkan bär fram offret gemensamt. Och alla mässans böner är i vi-form.

Kristus är den enda riktiga prästen själv. Men församlingsprästen är särskilt utvald, tillhör ett heligt folk. (1.pet.2:9)

(Då gudstjänsten var slut tog jag med mig dessa nedan kopierade  texter)

KONSEKRERINGEN.

Den heliga katolska kyrkan lär, att vid konsekrationsögonblicket i mässan blir brödet och vinet på altaret verkligen Jesu Kristi kropp, blod, själ och gudomlighet.

Brödet och vinet upphör att existera, trots att utseendet och egenskaperna,

eller "accidenserna", på brödet och vinet blir kvar.

Denna ögonblickliga förvandling är känd som transsubstantiation - förändring av substansen.

( detta kommer att förklaras ingående i nedanstående text )

 

 

Tillbedjan av Eukaristin

Den konsekrerade hostian och det dyrbara blodet under vinets gestalt tillbedes på det sätt som är förbehållet Gud allena, eftersom de anses vara Allsmäktig Gud själv. Denna högsta form av vördnad är känd som latria. Uppfattningarna att Kristus endast finns som ett tecken i de eukaristiska gestalterna, eller att Kristus tas emot endast andligen, fördömdes av konsiliet i Trent.

 

Den verkliga närvaron

Både brödet och vinet blir till hela Jesus Kristus - Hans Kropp, Blod, Själ och Gudom, så att mottagaren tar emot Kristus helt och fullt under endera formen.

Den minsta lilla bit av en konsekrerad hostia eller den minsta lilla droppen konsekrerat "vin" är Kristus. Men Kristus är inte delad, Han förblir en.

Herren är närvarande så länge brödets och vinets utseende finns kvar.

När en konsekrerad hostia har smälts eller blivit upplöst i vatten, och inte längre ser ut som bröd, är det inte längre Jesus. Således är Herren närvarande i den som tar kommunionen i ca 15 minuter och man skall då tillbe Honom inom sig själv så länge som Han är sakramentalt närvarande.

Även om det är sant att Gud är överallt, som alltings skapare och uppehållare, och att Han är närvarande genom helgande nåd i alla själar i nådens tillstånd, är det andlig närvaro. Kristi eukaristiska närvaro - Kropp, Blod, Själ, Gudom - är fullständigt enastående och det är endast den man avser när man talar om den Gudomliga Närvaron.

 

Riktlinjer för att ta emot kommunionen.

För att ta emot den Heliga Kommunionen på ett värdigt sätt, måste man vara i nådens tillstånd, dvs. inte ha begått någon dödssynd som man inte har biktat och blivit löst från i Botens sakrament.

Att ta emot den heliga kommunionen i ett tillstånd av dödssynd är i sig självt en vanhelgelsens dödssynd. En person som har begått en dödssynd måste först rena sin själ i Botens sakrament innan hon kan ta emot kommunionen. Paulus förkunnar (1Kor 11:29) att var och en som tar emot Eukaristin på ett ovärdigt sätt äter och dricker en dom över sig. ( I botens sakrament kan man naturligtvis få förlåtelse för synden att vanhelga kommunionen.)

Kommunikanten måste också, förutom att vara i nådens tillstånd, ha den rätta intentionen och hålla den nödvändiga fastan. Det vanliga kravet är att avhålla sig från föda och dryck (utom vatten och verkliga mediciner) en timme före tiden för mottagandet.

Att fasta en längre tid - t ex 3 timmar eller från midnatt - är ett utmärkt sätt att förbereda sig.

Den seriöse katoliken strävar också efter att rena sin själ från små synder för att skaffa ett värdigt ställe i sitt hjärta där han kan ta emot Herren.

Det bästa omedelbara sättet att förbereda sig för den heliga Kommunionen är att delta andaktsfullt i Mässan.

 

Påskplikt.

Katoliker måste ta emot den heliga Kommunionen minst en gång om året, under Påsktiden ( i USA betyder det från den första söndagen i Fastan till söndagen för den heliga Trefaldigheten, åttonde söndagen efter Påsk. I Sverige är tiden utsträckt till 14 veckor från och med första söndagen i Fastan till och med Heliga Trefaldighets dag eftersom vi lever i ett land med stora avstånd till församlingskyrkorna.)

 

Uppmaning att ofta ta emot Kommunionen.

Eukaristins speciella sakramentala effekter är en verklig förening mellan mottagaren och Jesus Kristus (och också med de andra personerna i Hans Mystiska Kropp); nådens andliga näring (en effekt som kan jämföras med kroppens näring genom mat); och en utfästelse om den himmelska lycksaligheten och om kroppens uppståndelse.

När en katolik tar emot den heliga Kommunionen lyder han Herrens bud att äta Hans Kropp och dricka Hans Blod. Han utför en handling som behagar Gud mycket då Gud längtar efter att få komma in i människornas hjärtan.

Och i sin tur, kommer mottagarens längtan att få ta emot Honom att öka.

Varje gång man tar emot den heliga Kommunionen växer den helgande nåden i ens själ; detta sker i det mått mottagaren har öppnat sig själv för Herren genom att göra sin själ tom på synder och världsliga begär och i överensstämmelse med hans sinnelag under den omedelbara förberedelsen, mottagandet och tacksägelsen.

Helgande nåd är enligt katolsk tro själva Kristi liv i själen, en andlig realitet som är svår att beskriva. Helgande nåd gör själen helig och behaglig för Gud, och ger den en övernaturlig skönhet som vida överträffar största naturliga skönhet.

En människa måste vara i ett tillstånd av helgande nåd i dödsögonblicket för att bli räddad. Varje besök av Jesus Kristus i Eukaristin är ett löfte om evigt liv för dem som förblir i Hans nåd genom att lyda Hans bud.

I kommunionen skänker Herren människan nåden att kunna hålla hans bud.

Kyrkan har sedan länge enträget uppmanat till att ofta ta emot den heliga Kommunionen som ett sätt att övervinna synd, inklusive vanemässig synd och särskilt vanemässiga orenhetssynder.

Att ofta ta emot den heliga Kommunionen är en mycket fruktbar andlig övning, som mattar av de sensuella och världsliga impulserna i själen, uppväcker uppskattningen av de ting som kommer från Gud och disponerar alltså själen till att få ut än större andlig nytta av den heliga Kommunionen.

Fyrtio timmars tillbedjan.

"De fyrtio timmarna" är en andakt som syftar till att öka människans uppskattning, kärlek och kunskap om det Heliga Sakramentet.

Själva andakten täcker en period om ca fyrtio timmar.

Vanligtvis tror man att denna tillbedjan hade samband med Stilla Veckans ceremonier i åminnelse av de fyrtio timmar Kristus låg i graven.

Genom tillbedjan befrämjas ett personligt ställningstagande till människans relation med Kristus i kommunionen och att omvärderar vikten av kommunionen i människans liv.

I vissa delar av Europa hölls "de fyrtio timmarna" så tidigt som på 1100-talet för att be Gud om fred, för att gottgöra något inför det Heliga Sakramentet och som ett sätt för offentlig bot. Omkring år 1590 uppmuntrade Påven Clemens VIII bruket av "de fyrtio timmarna" i Rom. Den helige John Neumann, biskop i Filadelfia, bidrog till att införa denna andakt i USA omkring mitten av 1800-talet. 1866 firades "de fyrtio timmarna" i nästan alla stift i landet.

OLIKA UPPFATTNINGAR OM NATTVARDSELEMENTENS FÖRVANDLING.

Att Kristus är närvarande i nattvarden bekänner alla kristna.

Hur den tar sig uttryck har man dock olika uppfattning om.

Jag skall här ta upp de viktigaste uppfattningarna beträffande nattvardselementens förvandling till Kristi kött och blod.

TRANSSUBSTANTIATIONS LÄRAN=

Transsubsantiationsläran innebär att det under nattvarden sker en förvandling av brödet och vinet.

Bröd och vin är efter invigningen till nattvardselement förvandlade till Kristi kropp och blod , även om de ser ut och smakar som bröd och vin..

Denna syn på nattvardselementen växte fram i den romerska medeltidskyrkan och förutsättningen är den dåtida synen på materien.

Elementens substans tänktes förvandlad genom den vigde prästens handling i mässan medan dess yttre egenskaper förblev desamma..

Vid instiftelseordens läsning förkunnade mässklockans ljud undrets inträdande..

Enligt transsubstantiationsläran anses elementen förbli Kristi blod och lekamen även efter avslutad mässa, och måste därför behandlas därefter.

 I mässoffret upprepas offret på Golgata när elementen bärs fram på detta sätt.

KONSUBSTANTIAONSLÄRAN

Denna innebär att Kristus är verkligt närvarande i, med och under  nattvarden genom den oförändrade substansen av bröd och vin.

SYMBOLLÄRAN.

Denna innebär att bröd och vin är symboler för Kristi kropp och blod.

Att äta Kristi Kropp och blod uppfattas andligt och tron är det medel genom vilket Kristus tas emot.

Gemenskapen med Kristus är i nattvarden fullt verklig men den är inte bunden till brödet och vinet. Detta är den reformerta synen på nattvarden.

 

KOMMUNIONEN, MÄSSANS HÖJDPUNKT. 

Konsekrationen är mässans absoluta höjdpunkt.

Efter andra vatikankonciliet får församlingen ta emot både brödet och vinet även i den romerska mässan. I mässor av österländsk form har det alltid varit så.

Andra vat.konc reformerade den romerska liturgin och införde nya former och större frihet.

Det var Pius X skrev ett dekret, quam singulari 1910 vilket formulerades i andra vat.konc konstitution om den heliga liurgin.

I sekler hade man strävat efter likriktning inom världens katolska kyrkor, men nu insåg Pius att den romerska mässan hade en västerländsk prägel som måste upplevas som främmande i tex. Afrika och Asien. Liturgin borde istället präglas av den egna kulturtraditionen..

Men det är valfritt för kommunikanten att bara ta emot enbart brödet om han så vill.

Kristus är reellt närvarande i brödets och vinets gestalter, och man grundar detta på matt.26, mark.14, luk.22 och 1 kor.11 och joh.6

Man tar dessa texter bokstavligt.

FÖRKLARING.=Thomas ab Aqino tog fasta på begreppet substans i sin framställning av altarets sakrament. Med Substans avsågs tingets innersta, andliga  väsen,i motsats till accidenserna lukt,smak ,form och materia.

Nattvardens bröd och vin behåller sina accidenser men dess innersta väsen förvandlas i konsekreringen till sin substans till reellt blod och kött.

Det förblir så även efter kommunionen så det bröd som blir över måste förvaras i tabernaklet, dvs. ett särskilt skåp.

Man ställer fram en hel kanna med vatten men man droppar bara en enda droppe vatten i vinet,

Från början skulle vattnet späda ut det starka vinet men detta har nu fått en symbolisk betydelse istället, vilket kommer till uttryck i bönerna vid offertoriet.

Resten av vattnet används för att skölja ur kalken med.

CIT. Sid. 111:

”Vid den sista måltid som Jesus firade med sina lärjungar tog han bröd och vin , uttalade den rituella judiska lovprisningen till Gud räckte brödet  och vinet till lärjungarna med orden . se. Matt 26:26-28. Dagen därpå fullbordades denna gest på Golgata där hans kropp offrades och blodet utgöts. Genom hans död tillintetgjordes döden och syndens välde bröts, varefter uppståndelsen uppenbarades.

Världen skapades så att säja på nytt. När Jesus på uppståndelsedagen andades på sina lärjungar och sade ta emot helig ande se. Joh. 20:22 förnyade han det som skedde då¨Gud inblåste sin livsande i Adam och så skapade människan till sin avbild. Jesus den osynlige gudens avbild och hans väsens återsken är den nye Adam och hans återlösningsverk innebär en ny skapelse.”

En likhet mellan  katolsk och luthersk uppfattning finns angående nattvarden där det handlar om en reell kristusnärvaro, men till skillnad från lutherdomen så förvandlas brödet och vinet till Kristi blod och kropp. Se. Transsubstantiationsläran..

Luther avvisade den katolska förvandlingsläran i nattvarden och sade att Kristus närvarade i brödet och vinet utan förvandling, dvs. utan elementens substantiella förvandling till Kristi blod och kropp.

 

DOPET RENAR FRÅN ARVSSYNDEN.

Dophandlingen symboliserar att arvssynden från Adam tvättas bort och människan renas, hon förenas med kyrkan, Kristi kropp och blir medlem av kyrkan.

Den döpte har mottagit Guds nåd och blivit ett Guds barn.

§ 2156).

Dopets sakrament meddelas "i Faderns och Sonens och den helige Andes namn" (Matt 28:19). I dopet helgar Herrens namn människan, och den kristna människan tar emot sitt namn i kyrkan. Detta namn kan vara ett namn på ett helgon, det vill säga en lärjunge som har levt ett liv i exemplarisk trohet mot sin Herre.

Detta är förklaringen till att t.ex spanska män kan heta Maria i andranamn.

Att man har ett skyddshelgon innebär att man får en förebild i kärlek och en försäkran om helgonets förbön. "Dopnamnet" kan också uttrycka ett kristet mysterium eller en kristen dygd. "Föräldrar, faddrar och kyrkoherde skall se till att det inte förekommer något förnamn som är främmande för kristen känsla."
Den olja, den sk. Krisma, som används vid dopet vigs vid skärtorsdagens speciella biskopsmässa.

BIKTEN OCH BOTEN.

Detta sakrament innebär syndaförlåtelse och försoning med Gud.

Den katolik som går till bikt måste först rannsaka sig och tänka över sina synder.

Om en katolik inte biktar en synd finns den kvar som en fläck på hans själ och efter döden straffas han för den synd som inte blivit förlåten under livet.

Den romers-katolska synen på rättfärdiggörelsen skiljer sig från den lutherska genom att man inom rom-kat. talar om ingjuten nåd till skillnad mot en Luthersk imputativ nåd.

Med detta menas att den mänskliga viljan samverkar  med nåden i frälsningsskeendet. Och att goda gärningar är nödvändiga för att människan skall förbli och utvecklas i nåden. Guds nåd är en kraft som förändrar människan, detta gör att människan gör goda gärningar, inte av sig självt utan av guds nåd.

Med ingjuten nåd menas alltså att rättfärdiggörelsen inte bara är syndaförlåtelse utan också helgelse och förnyelse av den inre människan.

KATOLSK SYN PÅ BIKTEN.

Bikten ska vara kort och koncis. Den ska handla om de egna synderna och inte andras.

Före bikten ber man om hjälp att se sina brister och fel, därefter övergår man till en ren samvetsrannsakan.

Bikten inleds sedan med korstecknet och en kort syndabekännelse.

Man behöver inte erkänna alla sina synder, bara de absolut allvarligaste.

Ångern är här absolut avgörande om man biktar sig utan att egentligen ångra det man gjort så vanhelgar man sakramentet.

Om den biktande visar att han inte alls har för avsikt att bättra sig kan prästen vägra att ge avlösning för de redan begångna synderna och på det sättet binda syndaren vid dessa.

Efter bikt och verklig ånger  uttalar prästen avlösningsorden.

Den biktande får en bot för att visa att visa sin vilja att göra det goda. Efter bikten ägnar man sig åt tacksägelse och fullgörandet av boten., tex. att be en bön, läsa en bibeltext eller göra en konkret god handling.

Avlatshandeln är inte längre kvar inom katolska kyrkan, och all form av handel i samband med gudstjänsthandlingar är numera förbjudna, men begreppet avlat finns kvar.

Man menar att även om en syndare fått förlåtelse så måste han gottgöra sina handlingar på något sätt.

Syndaren förtjänar ett strängt straff men allt gott han och alla andra som ingår i samma gemenskap gör i kyrkan uppväger hans synder därför räcker det om syndaren får ett lindrigt straff för ett svårt brott ,det goda från alla gemensamt kommer alltså den enskilde syndaren till godo. Syndarens lilla straff är dock nödvändigt som ett tecken på att han ångrar sig

LUTHERS SYN PÅ BIKTEN.

Luther hävdade att Guds syndaförlåtelse inte kunde köpas med avlatsbrev.

Han ville komma åt gärningskristendomen, d.v.s.  tanken att frälsningen inte var en gåva utan något som man kunde vinna genom att utöva goda gärningar, böner, asketiska övningar och avlat mm.

Luther talar alltså om en tillräknad imputativ nåd. Gud förklarar människan rättfärdig men människan förvandlas inte andligen.

Människan är både rättfärdig och syndare, goda gärningar negeras som en förberedelse till rättfärdiggörelsen, det är för Luthers del fråga om en rättfärdighet genom tron allena utan gärningar.

Kristus har tagit på sig våra synder och rättfärdigat människan en gång för alla genom sin korsdöd. 

Katolsk syndaförlåtelse / Den sista smörjelsen:

De sjukas smörjelse är ett sakrament för svårt sjuka eller döende, detta skänker syndernas förlåtelse men har en annan verkan än bikten, genom att den även berör kroppen och ger styrka i den inre kampen.

Prästen inleder med att välsigna rummet med vigvatten och den sjuke får därefter ett krucifix i sin hand, och Under böner smörjes den sjukes händer och panna med helig olja.

Det är den barmhärtige samariten som står vid den döendes bädd och gjuter olja i hans sår och ger syndernas förlåtelse. De sjukas sakrament är en konkret förlåtelseakt och en själavårdande handling som uttrycker sambandet mellan själens och kroppens hälsa.

Den lidande eller döende är på ett särskilt sätt indragen i Jesu frälsningsgärning och förbereds inför döden.

I samband med denna smörjelse kan den döende även få ta emot, viaticum, dvs. den sista vägkosten, som tillreds under former som mässans nattvard.

Skillnaden ligger i att denna sista måltid ofta tillreds på sjukhus där den döende av naturliga skäl ofta befinner sig.

DÖD OCH BEGRAVNING.

Det har under lång tid varit en sed att låta de döda ligga på lit de parade för att de anhöriga skulle få tillfälle att be för den dödes själ.

Detta blir dock mer och mer sällsynt.

Den döde kläs i sina egna kläder och man placerar ett krucifix eller en rosenkrans i den dödes hand.

( rosenkransens betydelse förklaras i särskilt avsnitt nedan.)

Ofta placerar man även silvermynt på den dödes ögonlock, eller en vit duk över hela ansiktet, då det anses föra otur med sig att möta den dödes blick.

Då katolikerna anser att människokroppen är ett Guds verk bör den inte kremeras efter döden, och fram till 1965 var det heller inte tillåtet att kremera den döde.

Idag följer man gällande lagstiftning och många katoliker låter kremera sina döda av rent praktiska skäl.

Det är t.ex betydligt lättare att låta transportera hem en urna med aska till ett ev. tidigare hemland för begravning, än att transportera en kista.

Begravningsakten liknar den i övriga kristna kyrkor men har en tydligare prägling av påskbudskapet, en striktare gudstjänstordning och det förekommer rökelse och vigvatten i ritualet.

Vigvattnet stänks över kistan som en påminnelse om den dödes eget dop och detta dops fullbordan i och med övergången till det eviga livet. 

Stor vikt läggs här vid tron på uppståndelsen och skärselden och de efterlevande ber för den döde för att förkorta dennes eventuella tillvaro i skärseldens reningsbad, och för att påskynda passagen till evigheten.

Skärselden ses som en själarnas reningsort mellan jordelivet och himmelriket

och församlingens böner kan på ett avgörande sätt påverka den dödes tid i skärselden.

I samband med själva begravningsakten hålls även en själamässa, reqiemmässa, då  församlingen ber om helgonens hjälp för den dödes resa till paradiset.

Denna mässa upprepas därefter vid års och minnesdagar av den döde.

ROSENKRANSEN.

Katolikerna använder ett radband, den sk. Rosenkransen, vid bönen.

Radbandet har 10 små pärlor följt av en stor. Vid den stora pärlan ber de Fader vår, och vid de små en speciell Maria bön. ”Hell dig, Maria full av nåd. Herren vare med dig. Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus,. Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund,. Amen.”

 

Rosenkransen är en rytmisk meditationsform, ett sätt att betrakta Jesu liv medan man upprepar bönerna och låter radbandet glida genom fingrarna.

Nedan följer de 15 löften som Maria givit de kristna som ber Rosenkransen: ( de har givits till S:t Dominikus och till den helige Alan ).

1. Den som tillitsfullt vill tjäna mig genom att be Rosenkransen skall få särskild nåd.
2. Jag lovar särskilt beskydd och största nådegåvor åt dem som kommer att be Rosenkransen.
3. Rosenkransen kommer att vara en kraftfull rustning mot helvetet. Den kommer att förstöra lasterna, minska synderna och besegra irrläror.
4. Rosenkransen kommer att få dygder och goda gärningar att blomstra och uppnå överflödande nåd från Gud. Den kommer att dra bort människans hjärta från kärleken till denna världen och dess fåfänglighet. Rosenkransen kommer att lyfta till att längta efter de eviga tingen. O, dessa människor skulle på detta sätt helga sig själva.
5. De som anbefaller sig åt mig genom att be Rosenkransen kommer inte att gå under.

6. De som ber Rosenkransen andäktigt och vinnlägger sig om att betrakta mysterierna, ska aldrig besegras av olycka. Gud ska aldrig straffa dem i sin rättfärdighet, de ska inte omkomma i en oförberedd död. Om de är rättskaffens ska de förbli i Guds nåd och bli värdiga det eviga livet.
7. Den som har en sann hängivenhet för Rosenkransen skall inte dö utan Kyrkans sakrament.
8. De som andaktsfullt ber Rosenkransen kommer att ha Guds ljus och Hans nåd i överflöd under sitt liv och vid sin död. I dödsstunden kommer de att få ta en del av de heligas förtjänster i paradiset.
9. Jag ska befria från skärselden de som var hängivna för Rosenkransen.
10. Trogna dyrkare av Rosenkransen skall förtjäna en större ära i himmelen.
11. Ni skall få allt ni ber mig om genom att be Rosenkransen.
12. Alla de som sprider den heliga Rosenkransen ska bli hjälpta med det de behöver.
13. Min gudomlige Son har lovat mig att alla som kämpar för Rosenkransen kommer att få hela det himmelska hovet som förbedjare under livet.
14. Alla de som ber Rosenkransen är mina barn och min ende Sons Jesu Kristi bröder och systrar.
15. Hängivenhet för min Rosenkrans är ett stort tecken av predestination.
    
    
    KATOLSKA KYRKANS HELGON OCH  ÄNGLALÄRA.

Det mest särskiljande mellan katolska kyrkan och vår svenska kyrka är utan tvekan  katolska kyrkans ängla och helgonlära.

Det första som mötte mig när jag klev in genom kyrkporten i  Catedral  basilica de Barcelona, var alla  helgonbilder och enorma träsniderier i naturlig storlek.

Längs med hela Catedralen fanns mindre sidorum med helgonstatyer, altare och ljusbärare.

I de största och vackraste rummen fanns Maria, som är det viktigaste av helgonen då hon är Jesu moder.

När jag återvänt till Sverige så sökte jag därför information om den katolska helgon och ängla läran och fann följande:

 

ÄNGLARNA:   

§ 329)

Om detta säger Augustinus: " 'Ängel ' betecknar funktionen , icke naturen. Du frågar vad denna natur kallas. Jag svarar: ande. Du frågar efter vad denna natur gör. Jag svarar: den gör en ängels verk. Om man menar vad den är, så är det en ande; om man menar vad den gör så är det en ' ängel' . " Änglarna är till hela sin varelse Guds tjänare och budbärare. Därför att de " ständigt ser min himmelske Faders ansikte " (Matt 18:10) , är de sådana som "uträttar hans befallning , så snart de hör ljudet av hans befallning " (Ps 103:20 ).

Kristus "med alla sina änglar "

§ 331)

 Kristus är mitten i änglarnas värld. De är hans änglar : " När Människosonen kommer i sin härlighet med alla sina änglar…" (Matt 25:31). De är hans änglar eftersom dem är skapade genom honom och för honom: "Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden , synligt och osynligt , troner och herravälden , härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom " (Kol 1:16). De är hans änglar också därför att han har gjort dem till budbärare om sin frälsningsplan: "Är inte änglarna andar i Guds tjänst , sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen?" (Heb 1:14). (291)

§ 332)

De finns till , ända sedan skapelsen och under hela frälsningshistorien , de förkunnar på avstånd från eller helt nära denna frälsning och tjänar den gudomliga plan som skall föra till dess förverkligande: de stänger till det jordiska paradiset , de beskyddar Lot , de räddar Hagar och hennes barn , hejdar Abrahams hand , lagen förmedlas genom deras tjänst , de leder Guds folk , de förkunnar vissa personers födelse och kallelse , de bistår profeterna - för att bara nämna några exempel. Slutligen är det ängeln Gabriel som förkunnar Förelöparens och Jesu egen födelse.

§ 333)

Från människoblivandet till himmelsfärden är det människoblivna Ordets liv föremål för änglarnas hyllning och tjänst. När Gud "låter sin förstfödde Son träda in i världen , säger han: 'Alla Guds änglar skall hylla honom' "(Heb 1:6). Deras lovsång vid Kristi födelse har inte upphört att ljuda i kyrkans lovprisning: "Ära vare Gud…
"(Luk 2:14). De beskyddar Jesus som barn , tjänar honom i öknen , stärker honom när han lider dödsångest , när han som en gång Israels folk hade kunnat bli räddad av dem undan fiendens hand. Det är också änglar som "förkunnar det glada budskapet" (Luk 2:10) när de kommer med den goda nyheten om Kristi människoblivandet och uppståndelse. De skall vara med då Kristus återkommer , en händelse som de förkunnar , för att tjäna honom vid domen. (559)

Änglarna i kyrkans liv
§ 334)

Hela kyrkans liv på jorden ledsagas av änglarnas hemlighetsfulla och mäktiga hjälp.

§ 335)

I sin liturgi förenar sig kyrkan med änglarna för att hylla Gud , den trefalt Helige; hon ber om deras bistånd , i den romerska kanonbönen , Supplices te rogamus…("Vi bönfaller dig ödmjukt") , eller i liturgin för de avlidna , In paradisum deducant te angeli… ("Må änglarna ledsaga dig till paradiset") och även i "Kerubim-hymnen" i den bysantinska liturgin , hon kommer på ett särskilt sätt i sin liturgi ihåg vissa änglar (Mikael , Gabriel , Rafael och skyddsänglarna). (1138)

§ 336)

Under hela sitt liv , från födelse till död , är människan omgiven av deras omsorg och förbön. "Varje troende människa har vid sin sida en ängel som beskyddare och herde för att leda honom till livet". Redan här på jorden deltar den kristna människan genom tron i den saliga gemenskap , som utmärker änglar och människor , förenade i Gud.

 

 

HELGONEN:

§ 955)

 "Enheten upphör inte mellan dem som vandrar på jorden och bröderna och systrarna som avsomnat i Kristi frid. Enligt kyrkans ständiga tro förstärks den tvärtom genom utbytet i det andligt goda."
§ 956)

 Helgonens förbön. "Just därför att de som är i himlen är närmare förenade med Kristus stärker de hela kyrkan i hennes strävan mot helighet.... De upphör inte att be för oss till Fadern i honom, genom honom och med honom.

De bär fram de förtjänster som de på jorden har förvärvat genom den ende Förmedlaren mellan Gud och människor, Kristus Jesus.... Genom deras broderliga omsorg får vi stor hjälp i vår svaghet:"
§ 957)

Gemenskapen med helgonen. "Men inte bara på grund av helgonens föredöme firar vi deras minne utan än mer för att hela kyrkans enhet skall stärkas i Anden genom utövandet av den broderliga kärleken. Ty liksom den katolska gemenskapen bland pilgrimerna på jorden leder oss närmare Kristus, så förbinder även gemenskapen med helgonen oss med Kristus, från vilken såsom källa och huvud all nåd och gudsfolkets liv självt strömmar fram." (Polycarpus)
§ 962)

Vi tror på alla kristtrognas gemenskap - med dem som är pilgrimer på jorden, de avlidna som fulländar sin rening och de saliga i himlen. Alla bildar de tillsammans en enda kyrka, och vi tror att Guds och hans helgons barmhärtiga kärlek i denna gemenskap alltid är beredd att lyssna på våra böner."

MARIADYRKAN:

Namnet Maria betyder, den aldrig vissnande rosen.

Namnet kommer från en hymn som sjunges i kyrkan några veckor innan påsken. Den hälsar Gudsmodern som den som fött den aldrig vissnande rosen, d.v.s Jesus Kristus. Den jämför Jesus med den ädlaste av alla blommor.

Maria är den främsta bland helgonen.

Denna plats har Gud själv givit henne.

Hon är theotokos.

Maria föddes fullständigt ren och skuldfri. Hon var fri från arvsynd och ondska, detta betyder helt enkelt, att hon från början befann sig i nådens tillstånd och delade Gud’s liv och var fri från de syndiga begär som ansatt den mänskliga naturen efter syndafallet.

Genom den obefläckade avlelsen födde hon Gud’s son som genom sin offerdöd och uppståndelse lät hela mänskligheten dö från arvssynden och återuppstå till en ny ren skapelse fri från synden.

Genom att sända sin ende son att lida och dö för mänskligheten uttryckte Gud sin kärlek till sin skapelse..

Människan bestämmer nu själv om hon vill ta emot Guds kärlek genom att tro på Jesus.

 

I katolska kyrkans katekes står följande beträffande  Marias renhet:

§ 966)

 "Den obefläckade Jungfrun hade bevarats fri från varje arvsyndens fläck, och till slut, när hon hade fullbordat sitt jordeliv, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten. Hon upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon skulle göras än mer lik sin Son, herrarnas Herre, segraren över synd och död. ,182 Den heliga Jungfruns upptagelse är ett enastående deltagande i hennes Sons uppståndelse och ett föregripande av de andra kristnas uppståndelse:

 

 

§ 970)

 "Marias modersuppdrag gentemot människorna fördunklar eller förminskar på intet sätt denna Kristi förmedlarställning utan visar på dess kraft. …Den väller fram ur överflödet av Kristi förtjänster, den vilar på hans förmedling, den beror helt på honom, den hämtar hela sin kraft därifrån." "Inget skapat väsen kan nämligen jämställas med det inkarnerade Ordet och Återlösaren. I Kristi prästadöme tar ämbetsbärarna och det troende folket del på olika sätt. Guds enda godhet utgjuts verkligen på olika sätt över skapelsens olika former. Att Återlösaren är den ende medlaren utesluter inte utan framkallar tvärtom att de skapade varelserna medverkar på olika sätt genom att ta del av den enda källan."

Maria är inte bara Kristi moder utan hela kyrkans moder, detta framkommer i katekesen.

§ 963)

 Efter att ha talat om jungfru Marias roll i Kristi och Andens mysterier bör vi nu betrakta hennes plats i kyrkans mysterium. Jungfru Maria "erkänns och vördas som Guds och Återlösarens sanna moder... Ja, 'hon är i själva verket moder till (Kristi) lemmar... ty hon har i kärlek bidragit till att de troende föds in i kyrkan, de som är detta huvuds lemmar' "Mari

Är religionen en viktig grund för våra etiska och moraliska värderingar?.

Men vem bestämmer vad som är rätt?

Olika religioner har väl olika etik.

Eller ? Kristen etik skiljer sig väl från muslimsk, judisk eller ateistisk etik?

Och vilken etik ska jag då följa?

Sverige idag är ett mångkulturellt land. Detta får också konsekvenser i samhället. För tron är ofta grunden för ett samhälles lagar och normer, och ligger till grund för vår syn på människans värde och de mänskliga rättigheterna.  Samtidigt skapar religionen konflikter, de flesta krig och förföljelser har utan tvekan en religiös grund.

Så, det här med religion och etik är svårt. Alla har olika uppfattning om vad som är rätt och fel, ont eller gott, beroende på sin egen värdegrund.
Ex. Två personer betraktar samma tavla. Den ene tycker tavlan är vacker, den andre att den är ful. Vem kan säga att någon av dem har rätt? Det är väl en fråga om tycke och smak. På samma sätt resonerar man inom etiska frågor. En person anser att man aldrig under några omständigheter får döda någon annan. En annan person menar att det nog ibland i vissa lägen kan vara rätt att döda en annan människa. Vem kan säga att någon har rätt eller fel? Kan man genom att döda en person förhindra att jorden förintas, bör personen dödas. Hade det varit rätt att döda Hitler för att förhindrat judeutrotningen?
Är en handling riktig om den leder till mer gott än ont? Det beror ju på vem man frågar. Det finns en sanning, men det som är sant för mig behöver inte vara sant för dig. För Hitler var det rätt att utrota judar, men för mig är det fel. Och, förutsätter moral och etik en gudstro? T.ex.: om Gud är död, kan vi då koka och äta vår nästa eller sätter vår mänskliga urmoral stopp för mumsandet?

Eller om Gud existerar, kan jag då koka och äta min nästa med gott samvete , om det enligt min övertygelse är Guds vilja.
Vad är rätt och vad är fel? Och får vi verkligen hjälp av religionen? Tveksamt!
Se bara i bibeln. I gamla testamentet står ju att vi skall hämnas tand för tand och öga för öga, medan nya testamentet säjer att vi skall älska våra fiender och vända andra kinden till. Är båda påståendena rätt? Det är ju samma bok!
Ja om jag är jude och tolkar GT. bokstavligt så är det rätt att jag dödar din bror om du dödar min.  Men som kristen måste jag ju se vad Nya Testamentet säjer, och vända andra kinden till. Älska och förlåta och t.o.m be för den som dödat min bror. Människan har en medfödd känsla för vad som är gott och ont oavsett religion.  Men denna kan trubbas av genom fostran och social påverkan i livet. Jag vågar påstå att Gudstron förutsätter en moraluppfattning och inte tvärtom. Hur vet den kristne annars att det är Gud och inte Djävulen han tillber? 
På Grekiska, som är Nya Testamentets grundspråk, finns ett ord som heter ’agápe’.  Detta står för osjälvisk kärlek. När man älskar någon med ’agápe’- kärlek  är det inte fråga om hur man själv känner utan, hur man kan hjälpa de andra i sin närhet. Det är denna kärlek som omtalas mest i Bibeln.  Vi får också veta att : Kärleken är av Gud.

Redan här spricker det, för det finns folk som inte alls håller med om detta.

Tvärtom!

Hör man inte ofta?’ Om Gud vore kärleken, skulle han inte tillåta så mycket krig, våld och fattigdom i världen.

Ja, hur bemöter vi egentligen våra medmänniskor, älskar vi dem eller vill vi helst döda dem genast? Och vad är det som till sist får oss att välja det ena eller andra alternativet?

Är det verkligen så att religionen har så stark påverkan på vårt moralmedvetande att vi böjer oss för guds vilja. Och vad är då budskapet från just vår Gud. Älska eller döda?

Svaret är att människan är en fri varelse med eget ansvar för sina handlingar, oberoende av Guds existens eller ej.

Att vara kristen

I Bergspedikan klargör Jesus kärnan i kristendomens budskap. Här ger han en rad levnadsregler som är nyckeln till att människan ska kunna få frälsning.

Vi finner också ett otaliga exempel på Jesu förmåga att bota människor med diverse fysiska och psykiska åkommor. Dessa exempel visar att Jesus i stort levde som han lärde. Han sökte sig till det understa skiktet bland befolkningen, de mest utsatta, förtryckta, hånade och föraktade grupperna i samhället.

Hans sympati och medkänsla för dessa var både äkta och påtaglig. Jesus blev hårt kritiserad av den religiösa eliten för att han ägnade sin uppmärksamhet åt sådana bespottade grupper som ex prostituerade och tullindrivare.

För att visa att man har tagit ställning räcker det inte med att man tror på Gud och handlar efter de moraliska krav som Jesus proklamerar, detta måste visa sig i praxis och få konsekvenser i det samhälleliga livet. Man kan inte endast tänka och tro på Gud, denna tro måste omsättas i handling.

Vi måste stötta och hjälpa samhällets svaga grupper.

I Jesus förkunnelse om domedagen ingår den frigörande frasen; många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist (Mark 10:31).

Dessa uttalanden styrker att det rådde en förtvivlan över förtrycket, orättvisorna och fattigdomen, men det uttryckte också en förhoppning att rättvisa skulle skipas på den yttersta dagen - då skulle de som hånade de fattiga ställas till svars för sina gärningar.

I mångt och mycket skärper Jesus kraven gentemot de normer som fanns inom den judiska traditionen. Levnadsreglerna präglas av att det ställs stora krav på människans förmåga att hjälpa och känna sympati för våra medmänniskor, samt förlåta dem som på något sätt gör orätt mot oss. Med de klassiska liknelserna som att .. älska våra fiender och be för dem som förföljer er (Matt 5:44)och att … om någon slår dig på den högra kinden så vänd också den andra emot honom (Matt 5:39) spetsar Jesus till sitt budskap. Med detta menade Jesus att vi inte ska nedlåta oss att bekämpa ondskan och våldet med dess egna medel, utan istället visa vårt avståndstagande med att driva vår förlåtande och medmänskliga grundinställning till det yttersta.

Jesus riktade även kritik mot fariserna och de skriftlärda. Dessa hade avskärmat sig från det enkla folket och Guds budskap. Han menade att tron och hjärtat måste vara med då vi tex. ger allmosor, ber och fastar. Dessa fromma gärningar ska vi göra för att vi älskar Gud och våra medmänniskor och ej göra som hycklarna, som utför dessa akter för att få uppskattning och framstå som moraliskt bättre än andra.

Hycklarna, de skenheliga, tjänade Gud med munnen och inte med hjärtat.

Jesus varnar också för girigheten. Alla de materiella rikedomar vi kan skaffa oss på jorden betyder ingenting då vi står inför domedagen. Vad som räknas är vad du har gjort för din Gud och dina medmänniskor, detta kan ingen ta ifrån dig.